Leodan Rodríguez

Hur mår svenska nyhetsmedier?

Tyvärr inte särskilt bra, om man ska bedöma det rent ekonomiskt. Att redaktionerna skär ned och gör sig av med personal är väl välkänt. Så även att public service utsätts för bantningskurer, och i samband med det nya mediestödets införande har det också skurits ned på anslag till kritiskt granskande och politiska medier. Udden i det nya mediestödets utformning har riktats särskilt mot oppositionella medier – i huvudsak vänsteroppositionella medier, men också några högerpolitiska och fascistiska plattformar har fått stryka med i omstruktureringen av de offentliga anslagen.

De flesta som arbetar med media eller mediekritik på något sätt förstår att detta innebär en kris för det fria medielandskapet. Samtidigt är det helt i linje med den mediepolitik som de liberala och konservativa parterna i regeringen länge har förespråkat av ideologiska skäl. Tidösamarbetet har inneburit en vitalisering av regeringspartiernas strävanden, då de funnit beröringspunkter i den sverigedemokratiska synen på fria medier och det offentligas roll i det mediala landskapet.

Att kritiskt granskande medier pressas genom ekonomiska nedskärningar är ett problem i sig.

Men det är inte den enda krisen svenska medier står inför.

Förtroendekris

Under våren publicerade Järvaveckan Research en serie rapporter baserade på undersökningar man gjort bland befolkningen i Sverige och bland befolkningen i socialt utsatta områden. För min del läste jag intresserat rapporter och siffror om bland annat digital inkludering och svenskarnas syn på svenska mediers krigsrapportering. Här framkom två saker som jag vill lyfta fram.

Å ena sidan: Endast 16% av befolkningen i socialt utsatta områden uppger sig betala för att läsa nyheter på svenska digitala nyhetssajter (DN.se, Aftonbladet.se, SvD.se, osv) – jämfört med 32% hos befolkningen överlag.

Dessutom: Svenskars förtroende för mediernas förmåga att rapportera korrekt och opartiskt om internationella konflikter och krig är på samma sätt splittrat inom befolkningen. Boende i socialt utsatta områden rapporterar inte minst ett markant lägre förtroende för svenska mediers förmåga att rapportera rättvist från kriget i Gaza, i rapporten benämnt som “kriget mellan Israel och Hamas.”

43% av befolkningen i Sverige uppges ha “mycket eller ganska stort” förtroende för svensk krigsrapportering från Gaza, jämfört med 29% av befolkningen i utsatta områden. Samtidigt uppger man att 26% av befolkningen i landet har “ganska eller mycket litet” förtroende i samma fråga, jämfört med utsatta områden där samma indikator visar att 38% har lågt förtroende för mediernas krigsrapportering. Klyftan växer om man mäter utifrån härkomst, där 34% av personer med utländsk bakgrund boende i utsatta områden uppger att de har “mycket litet” förtroende för rapporteringen.

Om siffrorna ger en korrekt bild av situationen är det verkligen anmärkningsvärda siffror. De visar inte minst att klyftorna i Sverige ökar inte bara ekonomiskt och politiskt, utan också socialt – och förtroendemässigt.

Och frågan är: saknar de här 34 procenten med “mycket litet” förtroende för svensk krigsrapportering verkligen skäl att misstro svenska mediers opartiskhet? Troligen inte.

Mediekris

Tidigare riksdagsledamoten Ali Esbati skrev nyligen en kritik mot svenska mediers rapportering från just kriget i Gaza, där han pekar ut ojämlikheter i hur medier rapporterar från kriget och hur de förhåller sig till källor: I svenska medier finner du inte sanningen om Gaza. Hans exempel i texten är hämtat från SVT och rapporteringen av en specifik massaker utförd av israeliska styrkor (IDF). 90 personer dödades och 300 skadades i en attack med raketer och drönare i Khan Yunis. Attackens syfte ska enligt den israeliska krigsmakten ha varit att döda en Hamasledare, vilket dödstalen till trots inte är otänkbart eftersom det sedan länge är känt att IDF har systematiserat låg respekt för civilas liv även när de planerar och genomför riktade attacker.

Det Esbati sätter fingret på är mediernas rutin för att kreditera uppgifter beroende på vem källan är, även i den simplaste rapportering. Dödssiffror från Gaza följs alltid åt av ett envist mantra: ”…uppger det Hamaskontrollerade hälsodepartementet”, eller “…enligt det Hamaskontrollerade hälsodepartementet.” Det skulle kunna beskrivas som ett sätt att vara tydlig med sin källhantering, men också som ett sätt att misskreditera siffror som kommer från Gaza, eftersom de då kan kopplas till en internationellt terrorstämplad organisation.

Att hälsodepartementets siffror historiskt och i detta krig kontinuerligt har visat sig vara korrekta (och utgör grunden för den statistik som IDF själva förlitar sig på) spelar förstås ingen roll för läsaren, eftersom sådan information utelämnas.

Esbati ifrågasätter vidare det lämpliga i att okritiskt återpublicera den israeliska krigsmaktens påståenden om att man i och med attacken dödat en Hamasledare: dels för att påståendet i sig medför ett erkännande av krigsbrott, dels för att uppgifter från IDF sällan åtföljs av liknande misskrediterande formuleringar som de palestinska uppgifterna. 

“En person i Sverige som enbart följer det som händer i Gaza via, säg, public service, får helt enkelt en förvriden bild av verkligheten”, sammanfattar Esbati.

Han är inte den enda i vårt land (eller internationellt) som har gjort liknande iakttagelser. I februari publicerades en analys av Ellen Ehlker-Nygren och Stephan L, som pekade på att Dagens Nyheters rapportering från kriget i Gaza under perioden 7 oktober – 7 november 2023 hade ett starkt pro-israeliskt bias. Detta bias gick att skönja i hur tidningen valde att rapportera dödssiffror i Israel och Gaza, och i hur man använde känsloladdade ord för att beskriva dödligt våld mot israeler men inte mot palestinier. Författarna av analysen gjorde, liksom Esbati, iakttagelser av hur israeliskt våld representerades:

Det ”mänskliga lidandet” framställs återkommande som stort. Israels dagliga dödande av palestinier beskrivs med ett relativt kliniskt språk, ofta som ett vagt resultat av ”attacker,” ”räder” eller ”operationer” mot Hamas-mål. Fokuset är ofta flyttat från aktören som utför handlingarna (Israel) till vad den israeliska militären säger sig ha velat åstadkomma med attacken.

Skribenterna anmärker mycket riktigt att detta skifte, från den krigförande parten till “det mänskliga lidandet”, är ett berättartekniskt knep som ger intrycket av att massakrer på civila är en fasansfull olycka som palestinierna och Gazas befolkning har råkat ut för, snarare än de direkta effekterna av den israeliska krigföringen. På liknande sätt som Esbati ser de också ett stort medialt fokus på den israeliska krigsmaktens uttalade mål och syften – vilket innebär att man i stor grad vilar sig på just israeliska uttalanden för att beskriva kriget. Det är absolut anmärkningsvärt att en krigförande parts uppgifter kan behandlas på det här sättet av nyhetsmedierna.

Också andra skribenter har skrivit om mediernas rapportering från Gaza, även utifrån det lokala perspektivet på marken för journalisterna. Kriget har tidigare uppmärksammats för den stora dödligheten bland journalister, först och främst i Gaza men också i Israel och Libanon. Att rapporteringen från Gaza påverkas av att åtminstone 125 journalister i Gaza har dokumenterats dödats av israeliska bomber och kulor är inte otänkbart. Tvärtom, som Elina Pahnke skriver, måste vi förstå rapporteringen från Gaza utifrån sina journalistiska förutsättningar: 

Samtidigt som Israel begår allt grövre krigsbrott försvinner möjligheterna att rapportera om dem. Infrastrukturen för en rättvis rapportering är, som så mycket annat i Gaza, sönderbombad.

Så hur ska vi förklara förtroendeglappet för svenska medier, och skillnaderna mellan hur svenskfödda och utlandsfödda uppfattar svensk krigsrapportering? Finns det kanske en koppling mellan överdödligheten bland palestinska journalister, svenska mediers okritiska förhållande till IDF, och att hela 34% av utlandsfödda i utsatta områden misstror rapporteringen?

Jag skulle inte vilja förenkla det så mycket som att påstå att vi här har hela förklaringen till att så många tycks misstro nyhetsrapporteringen. Men det är inte heller möjligt att alls förstå klyftorna och misstron utan att ta dessa faktorer i beaktande. Och det aktualiserar återigen frågan:

Hur mår svenska nyhetsmedier, egentligen?