Leodan Rodríguez

Den senaste tiden har vi kunnat läsa rubriker om avhopp, massflykt och exodus från Elon Musks X. Sociala medie-plattformen tidigare känd som Twitter har under en längre tid varit utsatt för konkurrens från andra, liknande plattformar som imiterar mikrobloggformatet som en gång gjorde Twitter/X unikt. Utan tvekan är det Elon Musks köp av plattformen som har drivit på det som beskrivs som “en våg” av avhopp från X, och många menar att det beror på drastiska försämringar av plattformens funktion och innehåll sedan Musk tog över den. Med den nyligen deklarerade valsegern för den Musk-allierade Donald Trump har flykten från mikrobloggen tilltagit.

Att Musk har varit pådrivande för att förändra X som plattform råder det nog inget tvivel om. Innehåll av rasistisk och antisemitisk karaktär ökade lavinartat efter hans köp av Twitter, samtidigt som satiriska Elon Musk-kritiska konton och vänsteraktivister har stängts av från plattformen. Twitter var dock redan innan Musks övertagande i oktober 2022 en plattform på fallrepet, efter ett flertal ändringar i hur algoritmerna sorterar innehåll samt förändringar i hur flödet ser ut.

1. Mörka moln och blå himlar

Det skifte som många idag kopplar till Elon Musks X, inklusive ökat algoritmiskt pådrivande av polemik och konflikter, är saker som inleddes långt innan litiummiljardären Musk ens hade yttrat tanken om att köpa Twitter. Dessa förändringar var sådant som Twitter införde för flera år sedan för att hålla sin plattform vid liv, eftersom polemik på sociala medie-plattformar ökar mängden interaktioner och därmed är trafikdrivande. Elon Musk byggde således på en omstrukturering som redan pågick. Han kan sägas ha dragit den uppmärksamhetsekonomiska logiken till sin spets, givetvis motiverad av sina egna politiska övertygelser, men också tron på att han skulle kunna göra Twitter/X lönsamt.

Men, vad ska man göra nu, när X har blivit fritt spelrum för högerextremister och konspirationsteoretiker? Många, inklusive allt fler nyhetsportaler och framstående kändisar, tycks dra slutsatsen att det enda rätta är att överge plattformen X. Utmanaren Bluesky, som i stort sett har kopierat Twitters ursprungliga format och utseende, växer nu med miljontals nya användare per vecka. Mellan september och mitten av november har Bluesky växt med det dubbla antalet användare. 

Själv har jag varit aktiv på Bluesky sedan sommaren 2023, av samma skäl som många andra. Jag har under denna tid sett många svenska Bluesky-användare skriva om det upplevt omoraliska i att fortsätta använda X. Argumenten kretsar ofta kring att journalister och makthavare inte borde legitimera en plattform övertagen av en högerextrem miljardär som skräddarsyr algoritmerna enligt sina egna åsikter. Det är förstås en fullt legitim ställning att förespråka.

Men det var inte därför som jag själv avsinstallerade X-appen och migrerade mitt mikrobloggande till Bluesky. Mina motiv var två. Först och främst: en vilja att göra något annat med mitt liv än att ständigt hålla på och tjafsa med främlingar som kastas åt mitt håll i en våldsam, algoritmisk, mörk och meningslös vortex. Men inte minst: ett behov av att retirera.

Jag återkommer till exakt vad jag menar med detta.

2. Ryggvändare och digitala torg

Kalle Söderberg har skrivit om vänsterns flykt från X i Flamman, i en kommentar till Myra Åhbeck Öhrmans krönika i ETC. Söderberg beskriver migrationen från X som en vänsterns flykt till trygga rum utan interaktion med våra fiender. En exodus han kritiserar politiskt: “Vi till vänster måste däremot fundera kring vad vi gör när vi skapar våra egna slutna rum. Jag tror inte att vi progressiva hör hemma där. Snarare har vi en skyldighet att inte fly till platser fria från människor som tänker annorlunda.” Istället, avslutar han, bör vi som vänsterorienterade söka nya kanaler för att kommunicera, såsom insändare, poddar eller samtal med grannar och kollegor.

Syftet med texten är, som jag ser det, inte att argumentera emot den i grunden progressiva reflexen att lämna X, utan att ifrågasätta huruvida denna exodus faktiskt kan utgöra ett motstånd mot högern. Och på så sätt har han rätt. Att vända motståndaren ryggen har i min mening aldrig varit en effektiv metod om man själv vill vinna politiska strider, hur nobel tanken än må vara.

Att vända ryggen till, som politiskt ställningstagande, är ju inget nytt. Vill man överföra metoden till köttvärldens verkliga, fysiska rum är det lätt att associera till valrörelsen 2014, då det rådde oenighet bland vänstern om vilka metoder som utgjorde effektiv antifascistisk praktik. Under den tiden var jag verksam i Jönköping och Borås, och kunde på båda platserna följa den ibland hätska debatten inom den antirasistiska rörelsen gällande hur Sverigedemokraternas valturnéer skulle hanteras. En av de populära protestformer som förekom var just så kallat ryggvändande; antirasister som genomförde motdemonstrationer i anslutning till sverigedemokratiska torgmöten och helt enkelt “vände ryggen” till talaren.

Själv tillhörde jag den skara av aktivister som ansåg att detta inte var tillräckligt. SD-mötena behövde störas och motarbetas, varje sverigedemokratisk eller nynazistisk demonstration behövde mötas konfrontativt, för att ta upp kampen om det offentliga rummet.

Är det då rättvist att jämföra en virtuell exodus med antifascistiska gatuprotester? Antagligen inte. Jag är hur som helst inte den förste att använda mig av liknande, slarviga metaforer. Talet om sociala medier som en typ av torg, som metafor för offentligt liv, har förekommit i internetdiskurser ända sedan Facebooks storhetsdagar. Faktum är att Elon Musk själv ofta använde metaforen om torget som motivation bakom förändringen av Twitter/X.

När Musk tog över Twitter menade han att han med sin omstrukturering skulle skapa ett digitalt offentligt torg, som plats för både yttrandefrihet och handel. För att fullfölja metaforen behövde delar av Twitters redaktörskap förändras, så att misogyna och kryptorasistiska budskap återigen kunde ta plats på plattformen. Det är i hans värld nämligen så offentliga platser fungerar: allt (som går att tjäna på) ska vara tillåtet, så länge som man inte skadar andra eller inskränker andras friheter, detta i enlighet med klassiska liberala föreställningar.

3. (Anti)sociala massmedier 

Problemet med metaforen om sociala medier som digitala torg är att den vilar på felaktiga föreställningar om hur offentligt liv egentligen fungerar. Sociala medier är inte offentliga platser i någon egentlig mening, eftersom de saknar flera av de självreglerande mekanismer som gör att offentliga platser i synnerhet, men också städer i allmänhet, fungerar som de gör. Ta ett så simpelt exempel som en demonstration: det går inte att demonstrera på sociala medier. Åtskilliga försök har förvisso gjorts, men i slutändan handlar digital mobilisering för politisk förändring alltid om att överföra digital mobilisering till fysiska samlingsplatser.

Problemet med sociala medier som torg är inte huruvida människor kan mötas, trakassera eller hata varandra, eller ens att det går att vara anonym, bilda botarméer och sprida desinformation. Problemet är snarare den ständiga tillgång till andra – eller alla – som sociala medier medför, som inte har någon motsvarighet i köttvärlden, och som inte går att jämföra med livet på ett torg eller i en stad. De sociala massmedier vi vant oss vid utgår från principen att alla gemenskaper alltid ska ha tillgång till alla andra gemenskaper. Det är förstås så som samhället fungerar i teorin – den allmänna idén om samhället handlar om en enhet av sammanhängande kollektiv där vi deltar i gemensamma debatter och kulturer. I det idealiserade samhällsbygget deltar alla på lika villkor och kämpar om att sätta agendan.

Saken är ju bara den att det inte alls är så samhället är uppbyggt; det består snarare av mängder av isolerade, nätverkande, konkurrerande eller antagonistiska gemenskaper, som ibland samverkar med varandra och ibland befinner sig i öppen konflikt. Gemenskaper kan i sin tur bestå av alla möjliga kollektiv och intressen: religiösa grupper, politiska partier, hyresgästföreningar, punkband, fotbollsklubbar, och så vidare. Men ingenstans i samhället har vi ett generaliserat tillstånd där alla dessa gemenskaper har full tillgång till varandra vid varje givet tillfälle.

Religiösa samfund är ofta öppna för besökare, men har också slutna gudstjänster eller mässor för sina anhängare. En politisk partiavdelning bjuder ibland in till debatter, eller försöker dela ut flygblad (till exempel på torget), men på deras medlemsmöten förväntas man delta som sympatisör och partivän. Punkare och synthare kan faktiskt vara vänner, men det skulle nog ses som sabotage om någon ur den ena subkulturen tvingade sig upp på scen hos den andra för att tränga undan konkurrerande kulturuttryck.

Detta är ytterligare ett exempel på vilket sätt digitala miljöer skiljer sig från offentliga platser: på stadens gator och torg utgör massan en faktor som väger upp hotet från fascistiska horder eller uttryck.

Det som många vänsterorienterade användare av X nu upplever är resultat av att motståndarna bland högern har haft en ständig, alltför påträngande tillgång till miljöer som vänstern tidigare såg som sina egna. Den tillgången har tagit sig uttryck genom rasistiska hatarméer, manipulering av flöden, genom översvämning och riktade trakasserier, samt avsaknad av möjligheten att slå tillbaka. Detta är ytterligare ett exempel på vilket sätt digitala miljöer skiljer sig från offentliga platser: på stadens gator och torg utgör massan en faktor som väger upp hotet från fascistiska horder eller uttryck. Det är faktiskt svårt att öppet vara nazist på allmän plats, eftersom nazistiska gatumobiliseringar nästan alltid möts med motstånd från invånarna i städerna dit de beger sig. De (anti)sociala plattformarna – ägda av internationella techgiganter – saknar dock dessa socialt och politiskt reglerande mekanismer, eftersom kontrollen över dem ligger i företagens händer.

Detta kan exemplifieras tydligare genom exempel från vår närtid.

4. Digital eller folklig mobilisering

Under sommaren 2024 skakades Storbritannien av våldsamma rasistiska upplopp, vilka i flera fall urartade i rena pogromer där invandrare och personer som uppfattades som muslimer jagades på gatorna i flera brittiska städer. Moskéer, taxichaufförer och flyktingboenden attackerades av rasistiskt motiverade horder, till viss del bestående av fascistiska fotbollshuliganer. 

Bakom attackerna låg desinformation och felaktiga utpekanden av en påstått muslimsk attentatsman bakom en knivattack mot ett kulturarrangemang i Southport. På X spreds felaktiga nyheter och desinformation, Elon Musk själv spred narrativ om stundande inbördeskrig, fascister talade om en resning mot “islamiseringen.” Den som då läste flödet på X kunde lätt få bilden av att det fanns ett stort stöd för fortsatta antimuslimska kravaller. Tusentals konton tycktes överflöda plattformen med budskap om att upploppsmakarna i själva verket representerade folkets vilja, att de var helt vanliga britter som fått nog. Även flera stora brittiska medier hoppade på narrativet om ett folk i uppror mot invandringen.

Upploppen möttes av antifascistiskt motstånd och grannskapsmobilisering redan från de första dagarna, men det gick samtidigt se hur våldsamma hot och uppmaningar fortsatte spridas på sociala medier samt via appar som Telegram. Rasistiska krafter försökte på de digitala plattformarna både organisera sig själva samt rikta och uppmana till attacker. 

Inför helgen 9-10 augusti hade uppgifter om planerade fascistiska sammankomster spridits i de digitala kanalerna, där man också spred listor över närmare 30 flyktingboenden och andra anläggningar som pekades ut som måltavlor för ytterligare antimuslimska pogromer. Det såg ut att kunna bli en massiv fascistisk mobilisering som fortsättning på de gångna veckornas kravaller. Dessa hot togs på allvar av den antirasistiska rörelsen, som mobiliserade över hela landet för att motdemonstrera och skydda sina grannar.

Resultatet av dessa mobiliseringar överraskade nog till och med antirasisterna: fascistiska mobbar uteblev. Det var nu nästan ingen som hörsammade uppmaningarna att samlas och angripa moskéer och flyktingboenden under pogromliknande former. Samtidigt samlades antifascister i tusental och bildade mänskliga murar mellan utpekade måltavlor och eventuella upploppsmakare.

Den plötsliga pyspunkan i de fascistiska mobiliseringarna kan ha olika, parallella förklaringar. Flertalet deltagare i de tidigare rasistiska upploppen hade redan gripits av polis och gått igenom snabbprocesser för att dömas till månadslånga fängelsestraff. På andra håll i landet hade rasistiska upploppsmän själva jagats genom gatorna av organiserade grannar och antifascister, parallellt med fredliga antirasistiska manifestationer.

Energin hade gått ur den fascistiska vågen, och det visade sig att de nätmobbar som strömmade till X och Telegram inte förmått att ta sig uttryck på brittiska gator och torg. Det är, med Kalle Söderbergs ord, mycket mer bekvämt att “på behörigt avstånd från ens fiender […] tryggt konsumera konfliktsökande innehåll.” Dagens (ny)fascism tar sig hellre uttryck som konsumtionsgemenskaper online och parlamentariska kuppmakare än som gatumobiliserande massrörelser, till skillnad från vad vi vet om historiska fascistiska rörelser.

5. Att twittra eller icke twittra

Exemplen från de brittiska erfarenheterna illustrerar förhållandet mellan internet, köttvärlden, mobilisering och politik förhåller sig i vår samtid. Situationen vi befinner oss i förstärks av den obalans som visar sig på plattformar på X, vilken i sin tur riskerar att lura oss att extremhögern är mycket mer dominant än den i själva verket är. 

Tyvärr smittar det också av sig i andra medier, då press och massmedier fram till nyligen regelbundet refererade till diskussioner som fördes på Twitter/X för att ge exempel på legitima åsikter bland flertalet. Det är först i och med Elon Musks övertagande av plattformen som de etablerade medierna långsamt har börjat förstå att plattformens invånare inte representerar en virtuell “mannen på gatan” som man kan tillfråga när man vill ta tempen på samhällsdebatten. Detta är något som vänsterpersoner också hade tjänat på att förstå, inte minst i tider då många progressiva människor tycks nära en ganska mörk syn på framtiden.

Jag har själv fortfarande ett konto på X, men lägger alltmer sällan upp saker där – och allt oftare när jag väl gör så, gör jag det med syftet att provocera högermobbarna snarare än för att skapa debatt. Jag ser helt enkelt inte längre något utrymme på X som plattform, för att manövrera eller ta striden om hegemonin. Det är en plattform som är förlorad till syften som inte kan tjäna andra än den radikala högern, med manipulerade flöden och algoritmer i händerna på vår tids Henry Ford.

När jag beskriver min migration till Bluesky som en reträtt syftar jag på just detta. Jag ser Twitter/X som ett förlorat slagfält, en plats där vänstern, i min mening, inte längre kan vinna. Erfarenheter från vänsterpolitik och den antifascisiska rörelsen pekar i denna riktning; det finns ingen heder i att slåss mot hopplösa odds. Riskerar du att övermannas; retirera då hellre än att slås ned eller stånga dig blodig. Det är i vissa lägen bättre att omgruppera och kraftsamla, att återfinna sina likar och bilda slutna eller semiöppna gemenskaper. Och om det vill sig väl, kanske till och med ha lite kul.

Möjligen kan då vi som hör till den disparata internetvänstern också finna lust och kreativitet för att formera oss politiskt och storma vidare. Det måste inte alltid vara roligt att vara politiskt aktiv – men det underlättar för politiskt deltagande om det inte alltid känns som en hopplös kamp mot världens undergång.

Med det sagt, så kommer jag troligen ändå skriva på X någon gång ibland, om så bara för att röra runt i getingboet och provocera högern.