Leodan Rodríguez

Hur ska vi förstå den här ”gesten”?

Det är uppenbart vad som hände på scen när Donald Trump svors in som president för USA. Elon Musk gjorde en nazisthälsning. Eller, ”heilade”, som det mer populärt brukar kallas. Hans motiv till detta är egentligen ganska så ointressanta. Varför han gjorde denna hälsning just där och just då är väl snarast en psykologisk fråga. Men att en av världens rikaste män sympatiserar med fascistiska idéer har redan varit klart i många år, och hans radikalisering har skyndats på av hans eget missbruk av Twitter/X algoritmer.

Musk är i sin kärna föga mer än en samtida Henry Ford, även han biltillverkare och industriman, samt ökänd antisemit och öppen supporter till fascistiska rörelser i USA och utomlands. Det råder inga tvivel om den saken, oavsett vilka ursäkter som Musks egna supportrar trollar fram. Påståenden om att autism i själva verket skulle ligga bakom utbrottet på scen, eller desinformativa jämförelser med stillbilder från andra politikers framföranden, bortförklaringar som alla tjänar samma syfte som Musks utsträckta arm.

Romersk hälsning eller Hitlerhälsning?

En annan populär bortförklaring är påståendet att Elon Musk i själva verket gjorde en så kallad romersk hälsning, vilket på oklara grunder anses vara något helt annat än en Hitlerhälsning.

Påstådda skillnader mellan Hitlerhälsningen och den så kallade ”romerska hälsningen” är rena undanflykter. De två hälsningarna är givetvis desamma. Företeelsen kallas förvisso romersk hälsning, men har föga med det verkliga, antika Rom att göra: den finns inte avbildad eller beskriven i romerska verk, utan dyker första fången upp i Jacques-Louis David tavla Horatiernas ed, från 1784.

Samma hälsning med utsträckt hand blev sedermera populär genom Bellamys salut, den hälsning till den US-amerikanska flaggan som skolbarnen i landet fick lära sig fram till 1942, innan den byttes ut mot en hand mot hjärtat. Bellamys salut är idag snarare en kuriös och tämligen bortglömd bit av historia. Den romerska hälsning som vi idag känner igen – och som i Sverige anses så pass förknippad med grumliga raspolitiska rörelser att den är straffbar – är densamma som blev känd genom fascismens framfart i Europa mellan 1920- och 1940-tal.

Det var förstås aldrig givet att fascister skulle välja just denna hälsning. I själva verket har ”heilandet” sin grund hos en av den italienska fascismens förgrundsgestalter: Gabriele D’Annunzio^{1 2}, en excentrisk diktare, författare, estetiker och krigsherre – för att bruka ett kanske anakronistiskt men passande begrepp i sammanhanget. D’Annunzio var bland annat verksam som manusförfattare, och var i egenskap av sådan med och skrev manus till stumfilmen Cabiria (1914), där den romerska hälsningen förekommer som motiv. D’Annunzio själv deltog senare som pilot i första världskriget, och besatte efter kriget den italiensk-kroatiska staden Fiume, nuvarande Rijeka, med en styrka av frivilliga italienska nationalister tillika frikårssoldater. Där brukade han 1919 den romerska hälsningen som en teatralisk men effektiv politisk hälsning för sin rörelse. Äventyret i Fiume och det politiska experiment som detta innebar misslyckades i praktiken, men blev glorifierat och fungerade som referenspunkt för de mer högerextrema och konservativa rörelser som sökte svar på Italiens nederlag efter första världskrigets slut.

När Benito Mussolini under samma period var med om att formera den italienska fasciströrelsen tog han stort intryck av D’Annunzio, och ville dessutom knyta ann till och erövra de frikårer som den senare hade byggt en kraftfull revanschistisk rörelse kring. Den romerska hälsningen blev en given symbol även för den fascistiska rörelsen, tillsammans med epitet som duce, och därifrån vandrade den vidare till Tyskland och Adolf Hitlers egen rörelse, som beundrade och till stora drag inspirerades av den italienska fascismen.

Det är alltså denna hälsning vi idag känner som Hitlerhälsning, eller romersk hälsning, eller segerhälsning – vare sig det är en svartvit tysk soldat, en dräggfull nynazist eller en exalterad sydafrikansk-amerikansk miljardär som står för heilandet.

Misslyckad medierapportering

Det finns dock mer omedelbara och närliggande problem som borde bekymra oss desto mer, och det är den svenska, massmediala hanteringen av det fascistiska glädjeutbrottet. SVT har rapporterat om en ”gest”; SvD har skrivit om en ”hälsning med högerarmen”; DN om Musks ”utsträckta hand.” Referenser till ”Hitlerhälsningar” har förekommit, men då främst som referens till den kritik som lyfts i sociala medier: ”… kritiker på sociala medier säger…”, och så vidare. Det är tydligt att svenska journalister och redaktioner inte vågar eller vill beskriva saker såsom de är. Istället överlåter man kritisk granskning till grumliga debatter och sociala medie-användare online, genom referenser till X, Bluesky eller andra liknande kanaler – kanaler som man själva som journalister knappast skulle använda som källa när det handlar om fakta.

Samtidigt har plattformar som Wikipedia dragit till sig uppmärksamhet och ilska från Elon Musk och hans supportrar, då plattformen har kommit fram till att det är i högsta grad korrekt att benämna Musks hälsning som en ”nazistisk eller fascistisk hälsning.” Den anses alltså inte vara alls svår att känna igen, och en svensk journalist borde också själv kunna benämna den korrekt, oaktat om den utförs i huvudstaden för världens största militärmakt.

Vi är på väg in i dystra tider. Det enskilda land, utanför vårt eget, som har mest inflytande över svensk politisk och kultur håller på att ta en kraftigt auktoritär sväng åt höger. USA håller av allt att döma på att omforma sig till en tekno-oligarki, där några av världens rikaste män knyter nära band till den tillträdande regimen. Så pass nära att de får vara med på plats i Washington och fira valsegern i en valrörelse som de själva har betalat för.

Svensk journalistik och nyhetsrapportering måste lära sig att hantera denna verklighet och ge en sanningsenlig bild av vad som sker. Det innebär också att korrekt och kritiskt beskriva händelser, såsom journalismen utger sig för att göra. För om man ska kunna skildra sanningen, då måste man också kunna ta ställning.