Bild: Thomas Rowlandson
Venus, Anchises and Cupid
P-pillret har en särskild hjältestatus i västerländsk historieskrivning. Pillret befriade kvinnan, pillret gav henne tillgång till lönearbetet och möjligheten att välja själv, samlag med eller utan graviditet – och med pillrets uppföljare i hormonspiralen går det nu även (mer eller mindre) välja hur man vill blöda. Men, friheten har sitt pris, något som Lyra Ekström Lindbäck uppmärksammade i en längre essä i Flamman: Jag tog pillret – och blev någon annan.
I essän beskriver hon en annan sida av myntet, inte minst den motsägelsefulla bristen på frihet, att inte riktigt kunna välja själv utan att pressas till ett beslut. Hon beskriver ett tryck på kvinnor, och inte minst unga kvinnor, att använda hormonella preventivmedel hellre än till exempel kondom, eftersom det ofta anses vara det bästa alternativet, även när man tagit negativa biverkningar i beaktande. Biverkningar som kan inkludera allt från fysiska förändringar som akne, viktuppgång och ökad kroppsbehåring, till personlighetsförändringar: ett depressivt humör, nedsatt sexlust, ångestattacker. Trots väldokumenterade, vanliga biverkningar fortsätter hormononella preparat för kvinnor att vara en av de vanligaste formerna av preventivmedel. Liknande preventivmedel för män saknas dock helt, eftersom marknaden tydligen inte anses kunna ta emot en sådan produkt.
Kanske ska vi män också vara tacksamma över detta, med tanke på kvinnovårdens historia av hänsynslösa experiment. Läsaren påminns om den US-amerikanska historien av kolonialism och rasism, genom bruket av landets kolonier för medicinska experiment. Det var fattiga på Puerto Rico och Hawaii som användes som några av p-pillrets första testkaniner.1
Läkaren och författaren Anna Grönlund har å sin sida skrivit en kulturartikel i Dagens Nyheter med titeln Jag har aldrig mått så bra som när jag åt p-piller. Hon kommenterar kritiken mot hormonella preventivmedel, exemplifierat genom p-piller och spiraler, och höjer ett varningens finger för att den kritiken kan komma att användas av konservativa krafter (som inte direkt bryr sig om kvinnors reproduktiva hälsa men gärna ser chansen att angripa kvinnors rättigheter).
Som rubriken antyder tar Grönlund, liksom Ekström Lindbäck, upp sina personliga erfarenheter av preventivmedlen för att tydliggöra sina ståndpunkter: p-pillren har bara gjort henne gott (bortsett från hennes kroniska migrän), de balanserade hennes PMS och fixade till hennes ny. Att hon trots allt valt bort p-piller beror på en tacksam livssituation, något hon är noga med att poängtera: ”Många andra befinner sig inte i samma privilegierade situation.”
Min huvudsakliga kommentar till denna text handlar dock inte om föreställningen om den västerländska medelklasskvinnans priviligierade position (eller den därmed outtalade föreställningen om att den västerländska kvinnans livsbetingelser uppstår i relation till främmande, möjligen icke västerländska kvinnor – och inte i relation till de män som hon har att förhålla sig till i sin egen vardag). I stora drag delar Grönlund och Ekström Lindbäck perspektiv och är båda kritiska till en alltför romantisk syn på det ”naturliga tillståndet”. Jag håller med om den hållningen, men vill gärna dra kritiken mot idealismen än lite länge.
Individ och kritik
Den envisa viljan att tolka medicinsk intervention som ett uttryck för makt dränker tyvärr vad som hade kunnat bli en intressant diskussion om relationen mellan kropp, omvärld och psyke. (Dagens Nyheter, 10 november 2025)
Så skriver Grönlund och syftar på diskussioner där enskilda kvinnors historier om vårdens bemötande tar fokus från ”relationen mellan kropp, omvärld och psyke”:
Diskussionen förskjuter ansvaret från samhälle till individ och förvandlar läkemedel till ett moraliskt hot. (Dagens Nyheter, 10 november 2025)
Att asymmetriska relationer – maktrelationer, om man så vill – är en grundläggande och ofta nödvändig del av medicinen,2 och därmed också av förhållandet mellan individen och omvärlden, tycks passera okommenterat. De asymmetriska relationerna är trots allt inbyggda i själva verksamhetsområdet, i relationen mellan expert och patient, mellan läkare och underlydande, men också mellan de samhällsbyggare (politiker och tjänstemän) som lanserar medicinska program och de invånare som blir deras mottagare. Givetvis finns det en maktskillnad och den är inte oväsentlig för att förstå vad det är som händer i mötet mellan institutionerna och medborgarna.
Tyvärr ekar både grundproblemet och Grönlunds resonemang av samma förhållningssätt som kvinnor ofta bemöts av när de kritiserar specifika aspekter av vården: de här upplevelserna du har är bara dina egna, och indirekt att det inte är en samhällsfråga. Kvinnors berättelser individualiseras gärna och kallas ofta anekdoter (eller ”bara anekdotiska” berättelser, som Ekström Lindbäck uttrycker det), särskilt inom de vetenskapliga fält som just inte verkar vara så intresserade av att efterforska kvinnors erfarenheter. Frågan är hur man ska kunna begå kritik mot en företeelse såsom vårdens hantering av kvinnors lidande, om man per automatik anses dränka diskussionen och individualisera frågan så fort som de faktiska erfarenheterna kommer på tal.
Det är på det hela taget en diskussion som tycks vara omöjligt att bedriva, eftersom reaktionen mot kritiken blir att man både 1) sysslar för mycket med maktanalys, och samtidigt 2) ”förskjuter ansvaret från samhälle till individ”.
Pilleridealismen
Hur man än vänder på det måste det belysas att Grönlunds respons, inklusive dess egen, vagt individualiserande ton, lider av samma problem som den är satt att granska. Diskussionen skiftar aldrig från mikroperspektivet till makroperspektivet, samtidigt som den lyfter högst rimliga frågeställningar och drar fel slutsatser:
För närvarande är reproduktiva rättigheter under direkt attack från flera håll, med inskränkta abortlagar i USA och delar av Europa, ett växande motstånd mot sexualundervisning och en ökande skepsis mot hormonella preventivmedel även i liberala demokratier. […] Att ensidigt beskriva sjukvården för gynekologiska sjukdomar som en patriarkal kontrollapparat gagnar bara dem som vill avveckla den. (Dagens Nyheter, 10 november 2025)
Problemet med denna karaktärisering – att den ”ensidiga” kritiken mot kvinnovården riskerar att gagna konservativa krafter – är att den utgår ifrån en alltför monolitisk syn på (de hormonella) preventivmedlens roll i samhällsomvandlingen. Eller snarare, att den vilar på en föreställning om p-pillret som en ursprunglig frälsare för den västerländska kvinnan. Innan p-pillret, förtryck och lidande; efter p-pillret, frihet och människovärde. I någon mån stämmer det kanske. Som Ekström Lindbäck beskriver medicinens avsedda effekter: ”…genom att svälja en liten kapsel kunde kvinnor äntligen slippa skräcken för att bli på smällen.” Det rör sig alltså om en medicinteknisk innovation som förändrade livet för miljontals kvinnor världen över och krattade manegen för 1960- och 70-talens sexuella revolution.
Problemet är att detta bara är som mest en halv förklaring till vad som skedde i västvärlden under åren efter andra världskriget. P-pillret beskrivs historiskt ofta i idealistiska ordalag, samtidigt som ekonomiska faktorer såsom kvinnors inträde i arbetslivet hamnar i skymundan (liksom en allt mer utspridd sekularisering av samhället och allmänt förbättrade sociala villkor). I somliga sammanhang vänder man till och med på perspektivet och menar att det är tack vare p-pillret som kvinnor kunde börja lönearbeta, göra sig karriärer och slutligen klättra socialt, trots att den utvecklingen inleddes långt innan p-pillret lanserades.
Snarare är det så att kvinnornas deltagande i produktion och avlönat arbete hade pågått under en längre tid, bland annat som ett resultat av kvinnornas (och arbetarrörelsens) erövrande av rösträtten, deras deltagande i krigsproduktionen under världskriget, och inte minst som resultat av att kvinnornas arbetskraft faktiskt var billigare än männens.3 Kapitalet fick lov att inse att det var ekonomiskt irrationellt att förvägra kvinnorna tillträde till arbetsplatserna.
I en svensk kontext kan utvecklingen från politisk kamp till p-piller exemplifieras av agitatorer som Hinke Berggren och Elise Ottesen-Jensen, vilka under första hälften av 1900-talet kämpade för både social och sexuell frigörelse. En av de centrala frågorna var information om4 och rätt till preventivmedel – vilka ju inte legaliserades förrän 1938. Då handlade det om hjälpmedel som kondom och pessar, men också om rena folkbildningsinsatser. När p-pillren lanserades och 1964 godkändes för bruk i Sverige hade barnbidraget och betald föräldraledighet redan införts. I den utvecklingen kom p-pillret såklart att spela en viktig roll. Men frågan är om det verkligen är korrekt att utmåla p-pillret som den kraft som förändrade samhället, när det redan hade pågått omfattande omvälvningar under mer än ett halvsekel – detta som resultat av social, politisk, ekonomisk och facklig organisering?
Sexet och ekonomin
P-pillret verkade onekligen som en social innovation i samhället, men den gjorde det i ett sammanhang där socioekonomisk utjämning och progressiv ekonomisk politik redan var internationell norm, även i det kapitalistiska väst. Få andra länder tog den utvecklingen längre än de nordiska länderna och det statssocialistiska öst, och det var händelsevis också dessa platser där både sexuell frihet och tillfredsställelse nådde de högsta nivåerna. Den uppmärksammade boken Do Communists Have Better Sex? hävdar bland annat att kvinnor i Östtyskland hade bättre sex och upplevde dubbelt så många orgasmer som sina systrar i Västtyskland. Detta kan enligt boken förklaras med just statens och samhällets roll i ekonomin:
Policies like subsidised childcare, universal healthcare and mandatory parental leave mitigate the effects of having children on a young woman’s career, and offer greater support for single parents. They allow women in abusive relationships greater freedom to leave. They enable sexual freedom. (The Guardian, 2018)
Socialiserad barnavård, allmän hälsovård och föräldraledighet har alltså varit avgörande både för jämlikheten och för det sexuella välmåendet. Det finns få anledningar att anta att den formeln inte skulle gälla än idag.
Det stämmer förvisso att kvinnans egen kontroll över de reproduktiva krafterna har varit historiskt avgörande för hennes frigörelse som klass, men den kontrollen kan inte ensamt tillskrivas p-pillrets innovation. Tvärtom: p-pillret lanserades under fördelaktiga ekonomiska och sociala förhållanden och kunde bara bli till som resultat av just dessa förhållanden.
Grönlund har hur som helst rätt i att reproduktiva rättigheter är under attack, i Europa och USA (även om de också är under utveckling, i bland annat Sydamerika).
Aggressorerna vill begränsa rätten till preventivmedel, förbjuda abort och tvinga kvinnorna tillbaka in i hemmet, och deras led utgörs av en koalition av kristna konservativa extremister, mansseparatistiska chauvinister, fascistiska stormtrupper och rasideologiska intellektuella som alla ser den kvinnofientliga politiken som ett sätt att skydda sina privilegier samt utvidga social dominans. Det är inte en slump att deras ansträngningar också följs åt av en reaktionär, nyliberal ekonomisk politik, med nedskärningar i välfärd och avskaffande av ekonomiskt bistånd som mål och medel. Det ena göder det andra, eftersom social dominans (nästan) alltid har börjat med mannens dominans över kvinnan.5
Att kvinnor idag i allt större grad har börjat sätta ord på sina erfarenheter av att använda hormonella preventivmedel, inklusive de negativa effekterna, är däremot inte något som bidrar nämnvärt till den konservativa vågen i Europa och USA. Den rörelsen är politiskt och ekonomiskt motiverad, och måste mötas med politiska och ekonomiska förslag. Kvinnans frigörelse hänger trots allt inte enbart på en pillerkarta eller en spiral. Däremot hänger preventivmedlens framtid, liksom som dess dåtid, på att det finns fruktbar politisk-ekonomisk jord att slå rot i.
För övrigt vill jag ansluta mig till Ekström Lindbäcks krav på utjämning av de sexuella reproduktiva förhållandena, för mäns reproduktiva ansvarstagande, och för en socialisering av frågan om hormonella preventivmedel för män.
Fotnoter
- Den som mot förmodan vill drömma mardrömmar kan göra egna efterforskningar i gynekologins och obstetrikens historia. Skildringarna av operationer på svarta US-amerikanska slavar, utförda utan bedövning, är fullt jämförbar med Josef Mengeles och Shiro Ishiis experiment. ↩︎
- Eller som Agnes Wold formulerade det i en intervju i Dagens Nyheter tidigare i år: ”Jag är läkare, jag är kaninen som sitter uppe på KULLEN och ser på de andra.” ↩︎
- Kvinnors avlönade arbetskraft har alltid varit nödvändigt för kapitalistisk produktion, från 1800-talets textilindustrier till 1900-talets kontorsarbete. Föreställningen om kvinnornas intåg på arbetsmarknaden under efterkrigstiden handlar snarare om ett brott med förlegade sekelskiftesideal och om möjliggörandet av klassresor. ↩︎
- Just rätten till information och möjligheten att göra informerade val är något som Lyra Ekström Lindbäck lyfter som en central aspekt av sin kritik: ”Men jag tycker att du behöver få veta att syntetiska könshormoner inte bara skyddar dig från graviditet, utan också ändrar på din kropp, din hjärna, din personlighet och ditt liv. Om sådan information inte når alla kvinnor som uppmanas att använda dem tycker jag inte att vi kan prata om p-pillret som en frigörelse.” (Flamman, 9 oktober 2025) ↩︎
- Här refererar jag gärna till Abdullah Öcalans skrift Kvinnans revolution (2013, Heval förlag) ↩︎
Leodan Rodríguez 
Lämna en kommentar