Omslagsbild: Biblioburro
En kringresande, colombiansk bibliotekarie
CC BY-SA 3.0
Jag har nyligen publicerat en debattartikel i Biblioteksbladet, som fick rubriken Biblioteksyrket: ”Mitt fackförbund gör fel analys av arbetsmarknaden”. Det är kanske inte den rubriksättning jag själv hade valt, men rubriken sätter ändå fingret på en central del av den problematik som jag försöker lyfta i och med min debattext: fackets inställning till bibliotekarieyrket och dess ofta problematiska ställningstaganden i relation till vårt arbete.
Mer specifikt handlar det om mitt eget fackförbund DIK, som länge har talat om väldigt goda förutsättningar för bibliotekarier på arbetsmarknaden. Jag skriver i artikeln om en i min mening felaktig bild av förutsättningarna på arbetsmarknaden och om de statistiska uppskattningar som ligger bakom detta:
Lite matematik: Enligt DIK:s egen statistik är bara 1,6 procent av bibliotekarier arbetslösa. Problemet är att facket endast mäter arbetslösheten bland sina egna medlemmar, vilket säger föga om arbetslösheten bland bibliotekarier överlag. Utöver att många tyvärr inte ser någon poäng i ett fackmedlemskap under arbetslösheten är bibliotekarier dessutom ofta organiserade i Vision. Magasin K ger å sin sida insyn i annan statistik: enligt Arbetsförmedlingens statistik fanns det 2024 över 400 arbetslösa bibliotekarier i landet.
I en kår bestående av runt 6400 bibliotekarier, utöver de arbetslösa, hamnar vi snarare på 5,9 procents arbetslöshet. Det är förvisso en bit under men ändå ansevärt närmare nivån för arbetslösheten nationellt, som i december 2025 låg på 9 procent.
Utan att skriva DIK på näsan framstår det rentav som om mitt fackförbund gör fel analys av arbetsmarknaden, baserat på fel siffror och till stor del på så kallade prognoser. Prognoserna säger nämligen att det finns god chans till arbete som bibliotekarie 2030.
Vad är då en prognos?
Lite etymologi: Ordet prognos kommer från grekiskan och betecknar beräkningar eller förutsägelser om framtiden. Ett annat ord för samma sak är spekulation.
Jag var av av utrymmesskäl tvungen att stryka några betraktelser ur min text som jag ändå hade velat skicka med till en eventuell läsare, varför jag nu bifogar dem här.
1. Skolbibliotekslag ingen garanti
En central del av nuvarande debatt kring bibliotekarieyrket är den nyligen instiftade uppdateringen av lagen kring skolbibliotek, då det i juli 2025 blev lag på att alla skolor ska ha tillgång till ett bemannat skolbibliotek (eller ett adekvat alternativ). Detta hoppas många i vår bransch nu ska leda till att utbildade bibliotekarier börjar anställas till nya tjänster runtom i landet. Uppskattningar säger att mellan 1300 och 2000 (eller fler) bibliotekarier behövs för att nå de formella behoven. Den uppdaterade lagstiftningen var något jag diskuterade och var kritisk till i podden Biblioetern redan i maj, eftersom det förra våren fanns stora osäkerheter kring finansieringen av lagen.
Än så länge verkar mina farhågor ha besannats, på så sätt att vi inte har sett någon avsevärd ökning av antalet bibliotekarietjänster eller jobbannonser. En hel del tjänster dök i och för sig upp i samband med att lagen skulle verkställas under sommaren 2025. Somliga var riktiga tjänster med mer eller mindre goda förutsättningar. Andra blev ökända bland kåren, med deltid på ned till 10 eller 20 procent, eller jobb kombinerat med vaktmästarsysslor. Skolbibliotekslagen har än så länge givit upphov till för få jobb men desto större förvirring. I somliga fall försökte bemanningsföretag slå mynt av situationen, då ett antal bemanningsanställningar annonserades med förväntade placeringar över hela landet under hösten 2025. Huruvida dessa tjänster alls fanns i verkligheten är ännu oklart.
På kort sikt har vi alltså sett rekordlåg respekt för bibliotekarieyrket och en öppning för sämre arbetsvillkor.
Jag vill för min del påstå att det inte är lagstiftning som kommer ge oss bibliotekarier (eller någon annan yrkesgrupp heller) de arbetstillfällen eller arbetsförhållanden som krävs. Det vi snarare behöver är en progressiv ekonomisk politik och finansiering. Vi befinner oss för tillfället i en lågkonjuktur för offentlig finansiering, där nedskärningar och åtstramningar helt dominerar allt tänkande kring samhällsekonomi och offentliga tjänster. Bibliotekarier och andra offentliga yrkesgrupper behöver en vändning av hela den ekonomiska debatten, inklusive en generell insikt om att samhällnyttiga verksamheter måste tillåtas kosta pengar, kanske till och med mer än de tillför.
Det spelar nämligen ingen roll hur många bibliotekarier ”som behövs” eller hur många penionsavgångar vi förväntas se de kommande åren, om de behoven och avgångarna inte också möts av nya tjänster eller tillsatta tjänster. Många inom branschen oroar sig idag snarare över att avgångar kommer ge upphov till vakanser eller avskaffade tjänster.
2. Status eller lön?
Jag utbildade mig på bibliotekshögskolan i Borås, ett av landets viktigaste lärosäten för biblioteks- och informationsvetenskap. Här finns också en av de äldsta akademiska utbildningarna på kandidat- och masternivå för bibliotekarier.
Bibliotekarieutbildningen var en gång i tiden en yrkesutbildning, på upp till två år, innan den akademiserades och gjordes till en treårig kandidatutbildning. Detta var något som stöttades av biblioteksföreningar och fackförbund, bland annat med argumentet att bibliotekarieyrket skulle professionaliseras, statusen skulle höjas och lönerna öka. Idag är bibliotekarie en av de akademiska utbildningar som ger lägst lön och livsinkomst i förhållande till utbildningstiden. Att utbilda sig till bibliotekarie lönar sig fortfarande inte på sikt. Samtidigt är det en av de mest populära utbildningarna på flera lärosäten, som Linnéuniversitetet.
Biblioteksföreningarna och fackförbunden har, i min mening, under alla år bidragit till en misslyckad strategi genom att fokusera på status istället för på exempelvis löner och förhandlingar. Samma misstag har länge begåtts även inom läraryrket, där mycket energi har lagts ned på att få igenom lärarlegitimationer som statushöjande reform. Lärarlegitimation är idag standard inom skolbranschen och är för övrigt något som examinerade studenter själva måste betala för att få utfärdat.
Detta fokus på bibliotekarieyrkets status är intressant inte minst eftersom vi bibliotekarier, liksom lärare, idag har individuell lönesättning som standard inom hela vår bransch. Våra fackförbund försvarar individuell lönesättning med samma argument som arbetsköparna: att det främjar löneutveckling och ger belöning baserat på erfarenhet, utbildning och arbetsinsats. Det är en i min mening antifacklig inställning, eftersom det förflyttar löneförhandlandet från kollektiv till individuell nivå och helt ignorerar det faktum att förhandlingsmetoden inte alls bidrar till en ökning av lönekvoten. Vi får inte mer pengar att förhandla om; tvärtom, så har vi de senaste åren upplevt reallönesänkningar i och med att de procentuella löneökningarna legat lägre än inflationen. Individuell lönesättning bidrar dessutom till ytterligare splittring inom löntagarkollektivet, ett kollektiv som idag är splittrat även på arbetsplatserna. På biblioteken finns en formell uppdelning mellan utbildade bibliotekarier och biblioteksassistenter, där det ibland inte är mer än utbildningen och statusen som skiljer grupperna åt – arbetsuppgifterna och ansvaren är ofta samma.
Strävan efter status tycks ha nått vägs ände. Jag märker själv att många jag möter bär på föreställningar om hur lång utbildning det är för att bli bibliotekarie, eller hur svårt det skulle vara att komma in på utbildningen. Om det är en statusmarkör att kunna imponera på dåligt insatta vänner och bekanta så har skrå och fack onekligen vunnit. Men, som Dogge rappar i The Latin Kings klassiker Cashen dom tas: Cred och respekt betalar inte mitt barns blöjor.
Jag är utbildad bibliotekarie och sitter även i styrelse och redaktion för föreningen Bibliotek i Samhälle. I kommande nummer av vår digitala tidskrift bis har vi fokuserat på vardagen och arbetet på bibliotek. Vi kommer bland annat publicera en väldigt intressant text av Olof Risberg som avhandlar mätande och formalisering av biblioteksarbetet, inklusive den åtskillnad som gjorts mellan bibliotekarier och annan personal. Det kommer bli mycket läsvärt – prenumerera på BiS nyhetsbrev för att underrättas när det nya numret släpps.
Leodan Rodríguez 
Lämna en kommentar