Leodan Rodríguez

Redan under min första termin på bibliotekarieprogrammet i Borås hölls det föredrag som skulle komma att göra starkast avtryck i mitt minne. Jag kommer ihåg föreläsningssalen och vilken sittplats jag hade, och jag minns hur föreläsaren inledde det hela genom att okommenterat sätta igång Hoola Bandoola Bands låt ”Vem kan man lita på?” – ett didaktiskt knep som satte prägeln för detta föredrag på temat källkritik.

Jag gladdes åt det som jag då uppfattade som ett litet friskt akademiskt bus, men nu tio år senare tänker jag tillbaka på händelsen och undrar vem i sången jag egentligen är. När Lille Gerhard och Mor Maria frågar ”Vem i hela världen kan man lita på?” – är jag nu då den frågvise, eller den som svarar? Är jag den förtvivlade eller den som tröstar? Och inte minst, vem av dem är det meningen att jag ska vara?

MIK och den förskjutna neutraliteten

Jag arbetar idag som bibliotekarie med fokus på MIK – medie- och informationskunskap. Det betyder att jag spenderar en viss del av mina dagar med att läsa och resonera kring informationsspridning, nyhetsflöden, teknikbranschen och olika typer av desinformation. Och även en hel del av mina kvällar. MIK är ett förhållandevis nytt samlingsbegrepp, som söker fånga in en bredare syn på teman kring källkritik och kritisk läsning av medier, såväl skriven som på andra sätt förmedlad kommunikation. I själva verket är medie- och informationskunskap en ganska så klumpig översättning, från engelskans media and information literacy. Engelskans literacy handlar om just läsning, eller läskunnighet.

Bakgrunden till begreppets födelse, vare sig vi talar om MIK eller information literacy, går att finna i en förädrad dynamik mellan massmedier, internet, reklam och digitala plattformar för såväl kommunikation och virtuellt umgänge som datainsamling. De flesta bedömare håller nog med om att gemene man står inför ett oerhört komplext medielandskap och, som om det inte vore nog, även inför ett föränderligt politiskt landskap.

Sverige är ett land i förändring. Förändringen har pågått länge, från de första nyliberala reformerna till Allians för Sverige och utförsäljningarna av välfärden. Först under senare år har vi kunnat se exakt i vilken riktning det har gått och vad det har gjort med det offentliga samtalet. Idag domineras samhällsdebatten av å ena sidan nyliberal politik och å andra sidan av en med denna fullt kompatibel postfascistisk variant av högerradikalism – företrädd idag inte bara av Sverigedemokraterna utan även av avgörande segment i Moderaterna och Kristdemokraterna. Det är där vi är idag, och det gör inte minst avtryck i vad som anses vara rumsrena föreställningar, vad som anses möjligt att åstadkomma och vad som är acceptabelt att säga. Den invandrarfientliga diskursen har kopplat ett totalt grepp om de samhällsdominerande krafterna, samtidigt som säkerhetspolitiken har blivit en viktigare del av framförallt den högerpolitiska diskursen.

Som biblioteksarbetare brottas vi ofta med frågor som tangerar på alla dessa teman. Vi befinner oss mitt i samhället och möter alla dess invånare, och frågorna som cirkulerar i tevedebatter och på ledarsidor sipprar in även här. Föreställningarna om vad som utgör verklig, respektabel neutralitet förskjuts hela tiden allt längre högerut, och samtidigt förväntas vi på biblioteken kunna navigera olika medie- och informationskritiska perspektiv. Bilden av biblioteket som en plats för neutralitet och saklighet krockar med en strävan efter kritiska förhållningssätt inom MIK-området, eftersom en kritisk förståelse av samtiden och dess medier också kräver av åskådaren att själv kunna ta ställning och begå kritik.

MIK-frågorna spökar hela tiden någonstans i bakgrunden av verksamheten, vare sig man arbetar som skolbibliotekarie eller på folkbibliotek. Hur kan vi utbilda elever i mediekritiskt tänkande? Kan vi folkbilda om källkritik utan att det blir tjatigt? Hur påverkar sociala medier ungdomars hälsa?Går det verkligen att vara neutral och kritisk på samma gång?

Risken med MIK på biblioteket är att det blir alltför platt, för enkelriktat, och att det undviker den typ av kritisk läsning som innefattas av MIK-paraplyets inneboende strävanden efter kritiskt medborgarskap: maktanalys, ifrågasättande och legitim kritik mot myndigheter och statliga organ, såväl civila som militära. Fokus hamnar istället ofta på desto enklare uppgifter: att prata om desinformation, vikten av att kunna känna igen bedrägligt material eller falska nyheter, med fokus på utrikespolitiska konflikter eller påverkansförsök. Detta är viktigt, men långt ifrån tillräckligt för att faktiskt åstadkomma ett genuint, kritiskt och delaktigt medborgarskap. Tvärtom; ett alltför starkt fokus på påverkansoperationer och främmande makter riskerar idag istället att underminera de demokratiska ambitioner som bibliotek, skola och MIK vilar på.

Det säkerhetspolitiska argumentet

En av de otvivelaktigt mest omdanande förändringarna i det politiska landskapet på senare år är den svenska frågan om Nato-medlemskapet. Vi kunde under förgående socialdemokratiska regering se en plötslig omsvängning av såväl partipolitiken som den nationella politiken. Det var en chockdoktrinär omvälvning utan dess like i svensk historia. Den fullskaliga ryska invasionen av Ukraina ansågs medföra helt nya förutsättningar för Nato-debatten. Högern tog chansen att vända opinionen och Socialdemokraternas ledning beslöt sig nästan omedelbart för att inte riskera att behöva hantera Nato som en valfråga – och hela frågan var inom loppet av några veckor därmed helt död.

Kriget var chocken som förlamade debatten. I nästan samma ögonblick som de första robotarna träffade Kiev förändrades också förutsättningarna för kritisk diskussion om avgörande frågor i Sverige.

Såhär i efterhand kan hanteringen förståss ses som aningen överilad. Rösterna för ett nej till inträdet fick inte ens chansen att göra sig hörda. Sverige är i skrivande stund varken med i Nato eller ett säkrare land att leva i. Och det debattklimat som Nato-ansökan gav upphov till följer oss ännu. Vi har under de nästan två åren som gått sett hur oppositionella röster i Sverige misstänkliggörs och stämplas som potentiella landsförrädare. Den kurdiska solidaritetsrörelsen hann inte organisera särskilt många demonstrationer mot Turkiet och Erdogan innan den utmålades som ryska agenter och hot rikets säkerhet. Parallellt med detta såg vi också en ibland obegriplig diskussion om TikTok som ett hot mot statsapparaten. Detta baserat på säkerhetsanalyser som väldigt få personer fått ta del av och som, satt i sitt säkerhetspolitiska sammanhang, väl egentligen förtjänade en riktig, kritisk diskussion.

Det säkerhetspolitiska argumentet har idag blivit ett effektivt sätt att stänga ned och stigmatisera nödvändiga, kritiska röster. Så skedde även efter Ulf Kristerssons frågestund i Göteborg, då statsministern vägrade ge svar på brännande frågor och möttes av burop och slagord om Palestina.

Mediebilden dagarna efter denna fadäs dominerades egentligen av främst två bilder förmedlade av representanter för regeringspartierna: 1) Palestinavännerna på plats var ett hot mot demokratin (eller värre) för att de buade, och 2) att kritisk informationsspridning efter händelsen byggde på desinformation och främmande makts intressen. En misslyckad afterwork i Göteborg blev en riksangelägenhet i samma ögonblick som regeringen beslöt sig att hantera det hela som ett hot mot rikets säkerhet. Frågor om felaktiga översättningar av Sveriges försvar av ”folk…” hamnade snart i centrum. Till och med Amnesty anklagades för att delta i en kampanj orkestrerad av främmande makt – påståenden som okritiskt spreds vidare i våra mest respekterade medier, även efter förtydligande från människorättsorganisationen ifråga.

Att etablerade mediekanaler som Svenska Dagbladet i sin tur spred vidare falska uppgifter om påstått gängkriminellt deltagande i de propalestinska protesterna rörde inte statsministern i ryggen. De farliga påståendena ansågs snarare vara de som riktades mot regeringen, och då inte bara rena felaktigheter – såsom frågan om översättningar i sociala medier-klipp – utan även underbyggda, legitima ifrågasättanden av Sveriges utrikespolitik utmålades som deltagande i en desinformationskampanj.

Problemet var bara att det att det i långtifrån alla fall av kritik mot statsministern handlade om reell desinformation. I många fall handlade det om felöversättningar, översättningar som i sin tur faktagranskades med frågeställningar i stil med ”Sa Kristersson verkligen folkmord?” – en fråga som handlade om tolkning och inte om fakta, oavsett hur många experter som kunde styrka att det minsann finns tvåhundratrettio andra ord i svenska språket som börjar på ”folk…”. Denna säkerhetspolitisering av en debatt – där fokus hamnade på frågor om desinformation istället för på sakfrågan – tjänade i slutändan till att lägga locket för hela frågan om ett kontroversiellt stycke svensk utrikespolitik.

Kritik och tystnad

Somliga konflikter kan inte reduceras till frågor om ”sant eller falskt?”. Ibland handlar polariserade politiska frågor faktiskt inte om att avslöja falska utsagor, illasinnade narrativ eller utrikespolitiska hot. Och ofta, trots allt vad vi ofta hör i sammanhang av faktagranskningar och neutralitet, handlar dylika brännande frågor om politiska strider; kamper mellan åskådningar och intressen. När civilförsvarsministern gick ut och sa att man av säkerhetspolitiska skäl inte bör sprida klipp från frågestunden i Göteborg skedde det alltså något med hela diskussionen. Istället för att få en debatt, en diskussion där vi på olika sätt stöter uppfattningar mot varandra, fick vi en situation där somliga ståndpunkter kom att stämplas som desinformation, som inflytande från främmande makt – och därmed avskrivas från det legitima politiska samtalet.

Samma dynamik har i högsta grad färgat även den svenska Nato-debatten. Påståenden om främmande makt och påverkansoperationer blir, i ett läge av skarpa politiska motsättningar, i sig en typ av propaganda. Det är antagligen inte överdrivet att anta att vi kommer se mer av detta i framtiden. Begrepp som ”källkritik” och ”desinformation” blir således politiserade, såsom vi sett i närtid, just för att den politiska agendan då kan träs i neutral klädsel. Det är där som biblioteken och MIK-begreppet verkligen sätts på prov: menar vi allvar med viljan att bidra till ett kritiskt medborgarskap, eller vill vi som bildningsinstitution helst fostra lagom kritiska invånare; som inte bråkar för mycket, buar åt statsministern eller delar videos av det efteråt? Vilken skyldighet har vi som institutioner, professioner och medborgare att göra som civilförsvarsministern, utrikesminister eller statsministern säger? Och inte minst: anstår det mig verkligen att förbli neutral i ett radikalt förändrat Sverige?

Några saker framstår som säkra. Utan utrymme för kritik stängs dörrarna för mångfaldiga, demokratiska processer. Oavsett var man står i till exempel frågan om Israel och kriget i Gaza, eller för den delen Nato, Turkiet och Kurdistan, så är det frågor som i en demokratisk anda rimligen bör kunna både diskuteras och propageras kring utan att kritiska deltagare utmålas som säkerhetspolitiska problem. I slutändan handlar det om vad för sorts medborgarskap och vilken sorts förståelse av demokrati som vi egentligen vill bidra till att utforma.