Leodan Rodríguez

Jag blev häromdagen presenterad för ett kort videoklipp på ett latinamerikanskt Instagram-konto, föreställande en ung kvinna klädd i en traditionellt uramerikansk klädsel. Videon i sig var inte särskilt uppseendeväckande, men till videon kom följande text: ”The Taino people were declared extinct in 1565, but DNA study found most Puerto Ricans have Taino mitochondrial DNA!”

Responsen på klippet var stor, företrädesvis bland puertoricanska användare som knöt ann till videons budskap, med kommentarer som ”Ancestry DNA said I have 29% Taino still pumping through these veins”; ”Proud of my 12%!!”; ”We still here.” Mängder av användare radade upp sina procenttal tillsammans med emojis föreställande Puerto Ricos flagga, hjärtan och knutna nävar.

Det fick mig att fundera på vad det egentligen innebär att finnas kvar, som många av kontona på sina egna vis gav uttryck för. Deras tolkning av vad det innebär att vara taíno skiljer sig antagligen radikalt från min, och ligger närmare något som jag skulle kalla för ras- eller blodsmystik: föreställningar om att tillhörighet flödar i venerna, att det finns i blodet, och att det inte går att bli av med. Jag frågar mig om det verkligen stämmer – kan inte tillhörighet förloras? Vad innebär det ens att höra till? Vilka mekanismer är det som bidrar till att bilda de vi som ofta avses i diskussioner om gener, kultur och arv? Vad för vi vidare till kommande generationer, och hur?

Jag vill påstå att tillhörighet – etnisk eller ej – är i högsta grad knutet till det som förmedlas till oss, till det vi kan komma ihåg och det som vi för vidare. Människor är sociala varelser och det är genom minnet vi blir till. Jag vill försöka exemplifiera detta genom litteratur, närmare bestämt genom läsning av litteratur om samiska erfarenheter.

---

Jag inser att min reaktion på det puertoricanska videoklippet och dess kommentarfält är färgad av en av de bokcirklar som jag i egenskap av bibliotekarie handledde under hösten 2023. Det är en skönlitterär cirkel, där vi läser en ganska så bred blandning av litteratur, från Ukraina, Sverige, Tyskland och Chile. En av de titlar från den gångna hösten som satte djupast spår hos mig var Ann-Helén Laestadius roman Straff [2], en berättelse som jag i förvånansvärt stor grad kunde relatera till, som väckte många tankar och som också förde mig vidare till annan litteratur på samma ämne. Laestadius bok skildrar det koloniala förtrycket i individerna, för att låna Göran Greiders ord – en utsago som är boken trogen mot dessa syften och form. I Straff får läsaren följa två olika tidslinjer som beskriver å ena sidan nomadskolorna och de övergrepp som var vanligt förekommande på denna typ av institutioner – politiskt instiftade anstalter med syftet att säkra den svenska skolplikten och nationspolitiken – och å andra sidan utmaningen i att behöva sörja och kämpa för sin identitet.

Bokens berättelse utgår ifrån en nomadskola i det svenska 1950-talet, en institution som drivs som internat och dit barnen skickas för att under terminerna ömsom disciplineras, ömsom undervisas. Deras samiska modersmål undertrycks och dess nyttjande i skolan bestraffas, samtidigt som barnen misshandlas och deras hälsa försakas. I den parallella historien får vi följa samma barn, nu vuxna i Kirunas 1980-tal, alla på sina sätt ärrade av åren i nomadskolan. Många av dem har nåt slutsatsen att det enklaste sättet att leva i samhället är att dölja sitt ursprung och sin identitet. De undantrycker minnena från skoltiden, trauman som ingen av dem vill prata om och som därmed blir ännu mer levande när de återigen påminns om vad de varit med om. Tystnadskulturen ligger tät också över familjerna. Varken föräldragenerationen eller deras barn vill egentligen prata om erfarenheterna från skallmätningar eller skolans kroppsstraff. Samiska talar de bara hemma i byn eller med sina familjer – aldrig ute på stan där deras språk kan avslöja deras tillhörighet.

Just relationen mellan språket och identiteten, och de tvivel som det kan ge upphov till, är en av de saker jag fäste mig starkast vid, antagligen för att jag känner igen många av dess frågeställningar. Förbuden mot att tala samiska i skolan ger i barndomen upphov till en sorts kvävande känsla, som resultat av att modersmålet – det enda språk de egentligen behärskar – stigmatiseras. Att äntligen få tala samiska, antingen med kamraterna, med en av få trygga vuxna på skolan eller väl hemma hos sina familjer, ger en känsla av säkerhet; en känsla av att vara hemma. I vuxen ålder tycks den känslan kvarstå, men det finns också en internaliserad stigmatisering av språket som följer med dem, i hur språket riskerar att avslöja dem som samer för en föraktfull och ofta öppet rasistisk omvärld.

Men språket blir också ett uttryck för att försvara och bevara den egna identiteten, och det sätt på vilket den gemensamma identiteten kan föras vidare till nästa generation. En av karaktärerna axlar själv många sådana funderingar i mötet med sin adoptivdotter, vars uppfostran blir ett problem för modern. Vilka språk ska hon lära barnet? Är det försvarbart att lära ett barn två språk, eller riskerar det att bli något fel? Olika bud och rekommendationer från vården förvirrar situationen ytterligare och gör henne tveksam inför möjligheten att lära barnet samiska.

Jag har inte själv några barn, men konfronteras ändå ofta med liknande frågeställningar som har att göra med min tvåspråkiga uppväxt. Vår familj kommer från Uruguay, vi har ännu en del av våra rötter där, och talar således både svenska och spanska. Det betyder inte för den delen att svenskan och spanskan i mitt liv har varit likvärdiga – under långa perioder i min uppväxt har jag försakat såväl bruket som utvecklingen av spanskan.

Min relation till det spanska språket har länge kantats av en osäkerhet som jag känner igen från andra invandrarbarns erfarenheter, men också från samiska skildringar av språkförlust och kulturvård. Inga Maria Stienfjell skriver i antologin Inifrån Sápmi: Vittnesmål från stulet land om sina erfarenheter av just språk och arv. I den vackert döpta texten Där hela världen ryms beskriver hon sin relation till å ena sidan nordsamiskan och å andra sidan sydsamiskan, det senare som exempel på ett språk som hon av familjeskäl inte har kunnat bejaka, vilket hon i någon mån sörjer och reflekterar över. Hon beskriver språkförhållandena i sin familj:

Min mamma är nordsame och hon pratar nordsamiska med oss barn. Min pappa är sydsame och pratar sydsamiska när han är ensam med mig och min yngsta syster. Han pratar norska med min storasyster och med vår mamma. När hela familjen är samlad talas det för det mesta norska. Nord- och sydsamiska pratar vi beroende på ämne och vem som är i rummet.

Inga Maria Stienfjell, ur Inifrån Sápmi [3]

Detta sätt att förhålla sig till och bruka språk är något som många från flerspråkiga familjer antagligen kan känna igen sig i, inte minst jag själv, som har växt upp med att olika språk talas olika med olika familjemedlemmar och i olika sammanhang. Det slog mig att det är helt normalt att språkbruk ibland får en ganska så komplicerad karaktär, men inte minst att språk är något som man kan behöva reflektera över och själv ta ställning till, vare sig man medvetet eller ej vill ge form åt någon typ av gemensam identitet. Sådana frågeställningar blir också skärningspunkter i sammanhang såsom de samiska, där det handlar om att bevara och föra vidare en ursprungskultur som hotar att uppslukas av en majoritetskultur.

Läsningen av såväl Straff som Inifrån Sápmi gav mig nya perspektiv på mig själv och mitt varande som andra generationens invandrare, som svensk eller uruguayan eller något mittemellan, och det punkterade några grundläggande föreställningar om Sverige som land, som en sorts monokultur. Det har nämligen under den homogena ytan alltid funnits en om inte mångkulturell så åtminstone heterogen verklighet med flera parallella identiteter, kulturyttringar och spår som går genom den svenska myllan. Även om dessa identiteter och yttringar ofta har varit undertryckta, förföljda eller separerade så avslöjar det något om vad det kan innebära att konstruera en eller (rättare sagt) flera identiteter som medborgare i ett samhälle: det är möjligt att välja att vara flera.

Sven-Erik Liedman har beskrivit solidaritet som egenskapen att kunna se sig själv i andra. Det vill säga, att se och att erkänna att andra människor är som en själv; att vi utgör del av en större gemenskap och bör agera därefter. [4] Det kan handla om större nationella gemenskaper, om gruppgemenskap eller om internationella, överskridande tillhörigheter. Skildringarna av samiska erfarenheter har givit mig en liknande känsla av igenkänning. Det är som invandrarunge lätt att känna igen sig i problemen, i oron och i sorgen, men också i viljan och drivkraften: att vilja skapa sig själv men också bevara och föra vidare, att kämpa med språk och seder, att lära känna sig själv genom sina föräldrar men också genom sina barn.

Vi är många som delar på liknande erfarenheter, vare sig vi är samer, latinamerikaner, finnar eller somalier. Vi kan ha stor nytta av att ta del av varandras erfarenheter och läsa varandra berättelser; att känna igen oss i varandra och lära av den andres ansträngningar. På så vis blir också den andre en del av en själv.

---

[1]: Annica Wennström (2021). ”Minns mig. Minns att vi överlevde”. Ur Inifrån Sápmi: Vittnesmål från stulet land (red. Fjellgren & Nord), s. 79-87.
[2]: Ann-Helén Laestadius (2023). Straff.
[3]: Inga Maria Stienfjell (2021). ”Där hela världen ryms”. Ur Inifrån Sápmi: Vittnesmål från stulet land (red. Patricia Fjellgren & Malin Nord), s. 35-42.
[4]: Sven-Eric Liedman (2000). Att se sig själv i andra: Om solidaritet.