Leodan Rodríguez

Det finns saker man måste göra även om det är farligt – annars är man ingen människa utan bara en liten lort.

Orden ovan är lånade av Jonatan, från berättelsen om Bröderna Lejonhjärta. Eller, egentligen är det ju Astrid Lindgrens ord, och hon gav oss dem nog av en anledning. Som en påminnelse om att man ibland måste göra saker man helst skulle slippa, för stå upp mot orättvisor.

Jag tänker på orden och får upp en minnesbild från min morfars ateljé. Ett av rummen från min uppväxt som jag tydligt minns. Där inne står en byst av Astrid Lindgren, inte helt färdig, eftersom den aldrig har blivit gjuten. Min familj är några av de tusentals som flydde från sydamerikanska diktaturer på 1970- och 80-talet. Några decennier senare står den kanoniserade småländska barnboksförfattaren i en svensk-uruguayansk trerummare i Jönköping, och hon tycks än idag vilja påminna oss om något.

Modern svensk historia är full av hjältar och stora människor. Sverige har ofta slagits långt över sin viktklass, med diplomatnamn som Folke Bernadotte och Raoul Wallenberg, och med internationellt erkända gestalter som Olof Palme. Hundratusentals liv har räddats tack vare svenska insatser i internationella krig och konflikter. Man skulle kunna säga att svensk utrikespolitik vilar på giganters axlar.

Harald Edelstam är en av många diplomater som lika gärna hade kunnat stå som förebild för sagans Jonatan Lejonhjärta. Han befann sig i Chile under militärkuppen 1973 och bevittnade massmorden. Men han gjorde mer än att vittna: hans insatser räddade livet på hundratals, då han gav förföljda och hotade människor skydd på den svenska ambassaden. Edelstam trakasserade dagligen militärerna vid koncentrationslägret Nationalstadion för att tvinga dem att frige torterade fångar. Han vägrade ge med sig. Människor som annars skulle ha avrättats kunde därmed överleva, fly och slå rot i nya länder.

Jag tänker på Harald Edelstam när jag läser Aftonbladets intervju med Greta Thunberg, den första där hon själv berättar om misshandeln i israeliskt fångenskap. Thunberg vittnar om fysisk misshandel, sadistisk förnedring och missförhållanden. Om israeliska ministrar som skryter om hur illa de svenska och internationella aktivisterna blir behandlade. En behandling som överensstämmer med internationella definitioner av tortyr.

Jag läser också om den svenska ambassadens undfallenhet. Om ambassadpersonalen som besöker de svenska fångarna och inte ens vill ge dem vatten, trots att de flera gånger blir ombedda att hjälpa. De ser på när fångarna i desperation dricker slattar ur slängda flaskor. Och det är svårt att inte undra: vad är det för ambassadpersonal Sverige har uppfostrat?

Det som slår mig när jag läser Greta Thunbergs vittnesmål är inte bara brutaliteten som aktivisterna tvingas utstå, utan också den likgiltighet som det svenska Utrikesdepartementet uppvisar. Svenskar på ett humanitärt uppdrag till Gaza behandlas som paria. Trots att Gazaaktivisterna har internationell rätt på sin sida, och trots att de olagligen har förts till israeliskt fängelse, får aktivisterna och deras anhöriga höra att de själva har satt sig i den situationen. De får skylla sig själva, är regeringens budskap. Ett svensk pass är idag inte mycket värt när det kommer till internationell solidaritet.

Jag tänker återigen på Harald Edelstam och det slår mig att Sverige inte längre är ett land som mäktar med att producera stora politiker eller modiga diplomater. Vi har blivit ett land av lortar.

En del av mig tappar hoppet.

Men medan Lejonhjärtas tid i svensk utrikespolitik tycks vara förbi, lyser helt andra stjärnor starkare än någonsin. En svensk tiger, medan nio svenskar seglade mot Gaza.

---

Den här texten har också berörts i podden Biblioetern: Palestinsk mediekritik och folkets kulturkanon.